Natalie

Ja, planen var jhu att blogga en hel del under min vistelse i den stora staden. Nu blev det inte så och vem kan klandra mig för det? Hur ofta orkar man hålla sig till alla sina planer egentligen? Huvudsaken är väl att man ställer allt till rätta och ordnar upp det hela efter hand eller hur?

Klockan är över tolv så jag antar att man får säga att jag är inne på min femte dag här, fast jag har ju inte sovit än så egentligen är det den fjärde. Så vad kan jag berätta? Jag funderar på om detta verkligen är vad man vill här i livet, antagligen är det så att jag trodde det bara eftersom det är raka motsattsen till allting i Ystad men det finns minst lika många nackdelar med att befinna sig i stockholm som det finns fördelar. En av dem är att det inte är hemma. Vad som gör det värre än att det inte är hemma är att det inte är riktigt borta heller. Jag är fortfarande i Sverige, omgiven av svenska människor, svenska moraler fast nästan värre. Kanske är det svårt att fatta vad jag snackar om och antagligen så svamlar jag bara. Lyssna inte på mig.

Jag hade kunnat skriva en halv bok om detta men det är det ingen som orkar läsa så jag ska väl försöka hålla mig till att berätta om vad jag gjort. Det är ju trots allt något som verkar intressera väldigt många och man ska ju rikta sig till en större publig för att nå framgång, eller hur? (svammmmmmeeeell igen!)
So here it goes: The list, Sen jag anlände i Stockholm har jag...

• Fått sjukt god frukost på flygplanet hit. Ja, jag vet då var jag ju inte i Stockholm men det bara måste vara med på min lista ändå. (Fattar ni väll?)
• Druckit x-antal latte. Eller ska man skriva lattar? Lattar låter gulligare! Vi har utnämnt Waynes kaffehus till världens bästa vaniljlattelagare.Hittills iallafall. Har ni vägarna förbi så bara måste ni prova!
• Slösat för mycket pengar! På kläder. Och lite mer kläder. Sen lite till. Min plånbok gråter.
• Färgat håret svart igen.
• Rakat benen (det behövdes;)
• Druckit fjorton öl med Lizette på "Mest bar & kök". (Normalt namn btw)
• Sett Paulo Robeto och Linda Rosing. (Nej inte tillsammans och inte samtidigt.
• Sett Grease och nästan Rent.
• Blivit missförstådd nästan överallt för idioterna här uppe inte förstår skånska.
• Fått åka gratis buss (Antagligen mest för att de inte fattade vad vi sa)
• Vandrat in på en offentlig toalett och funnit två heroinister på golvet. Ganska äckligt.

Ja, osvosv. Fortsättning följer!

Jag måste komma bort härifrån, måste andas. Jag vill åka iväg, ett tag eller för alltid. Jag längtar efter ensamhet och inre frid, något jag inte upplevt på många år. Lusten för någonting annat har förvandlats till begär och tanken har blivit ett måste.

Jag vill förvandlas till luft och känslor. Ett okroppsligt tillstånd där jag kan blandas med omgivningen som måste vara någonting annat än den jag befinner mig i här och nu. Jag dras inte längre till det som jag kallar för någonting annat, jag släpas och jag har inte längre ett val utan lever i tvång. Jag vet vad som måste göras.

Det finns två vägar att gå men jag tvivlar på om jag vill välja livet. Jag har svårt för att förlåta och jag känner sveket innanför min hud. Någonting har tvingat mig att minnas och jag kan inte glömma, inte ens när jag försöker, det finns med mig i allt jag gör. Jag känner det på natten. På något sätt vill jag kalla mig förföljd eller hemsökt. Det är säkert bara en dålig ursäkt eller undanflykt för att slippa ta tag i mina problem men orken har lämnat min kropp och min själ. Jag vet inte längre hur jag ska hitta hem.

Någon sa till mig någon gång att människan har instinkter som vi alltid har med oss, en av dem att överleva. Jag undrar om den fria viljan är överlägsen. Jag har provat förut genom att välja bort det jag vill och nu vet jag att jag kan. Jag vet för jag har provat. Sömnlösa nätter och helt utan mat har många gånger under långa perioder varit min vardag. Allt för att behålla kontrollen. Jag vet vem som bestämmer och jag måste ha rätt.

Mellan mitt påhittade leende som jag spikar fast under dagarna och tårarna jag låter lämna mig på natten finns inte många men tydligt några minuter då jag fastnar i tomhet. Där är allting tyst bortsett från sekunderna jag hör som tickar förbi. Mina sekunder. Då är jag fri. Jag hör hur de ger sig av och försvinner till historia. Min historia. Jag vill också tillhöra den, sätta en punkt för det jag är och finna ett slut på det jag aldrig påbörjat.

Varje dag är en repris av gårdagen. De små ändringar som görs är så utdragna att ingen märker dem men jag ser det tydligt, omvärlden har mörknat och luften tunnas ut. Jag kan inte ha fel, ser inte längre suddigt genom tårfyllda ögon. Allting har klarnat och jag känner ömhet för skärpan. Jag är så uttömd på ord att det till och med blir svårt att skapa en sorgebild. Förut var det mitt sista vapen. Nu är det bara något som var.

Tårarna som inte finns men som borde varit späder jag ut med vin och cigaretter.