Natalie

Jag måste komma bort härifrån, måste andas. Jag vill åka iväg, ett tag eller för alltid. Jag längtar efter ensamhet och inre frid, något jag inte upplevt på många år. Lusten för någonting annat har förvandlats till begär och tanken har blivit ett måste.

Jag vill förvandlas till luft och känslor. Ett okroppsligt tillstånd där jag kan blandas med omgivningen som måste vara någonting annat än den jag befinner mig i här och nu. Jag dras inte längre till det som jag kallar för någonting annat, jag släpas och jag har inte längre ett val utan lever i tvång. Jag vet vad som måste göras.

Det finns två vägar att gå men jag tvivlar på om jag vill välja livet. Jag har svårt för att förlåta och jag känner sveket innanför min hud. Någonting har tvingat mig att minnas och jag kan inte glömma, inte ens när jag försöker, det finns med mig i allt jag gör. Jag känner det på natten. På något sätt vill jag kalla mig förföljd eller hemsökt. Det är säkert bara en dålig ursäkt eller undanflykt för att slippa ta tag i mina problem men orken har lämnat min kropp och min själ. Jag vet inte längre hur jag ska hitta hem.

Någon sa till mig någon gång att människan har instinkter som vi alltid har med oss, en av dem att överleva. Jag undrar om den fria viljan är överlägsen. Jag har provat förut genom att välja bort det jag vill och nu vet jag att jag kan. Jag vet för jag har provat. Sömnlösa nätter och helt utan mat har många gånger under långa perioder varit min vardag. Allt för att behålla kontrollen. Jag vet vem som bestämmer och jag måste ha rätt.

Mellan mitt påhittade leende som jag spikar fast under dagarna och tårarna jag låter lämna mig på natten finns inte många men tydligt några minuter då jag fastnar i tomhet. Där är allting tyst bortsett från sekunderna jag hör som tickar förbi. Mina sekunder. Då är jag fri. Jag hör hur de ger sig av och försvinner till historia. Min historia. Jag vill också tillhöra den, sätta en punkt för det jag är och finna ett slut på det jag aldrig påbörjat.

Varje dag är en repris av gårdagen. De små ändringar som görs är så utdragna att ingen märker dem men jag ser det tydligt, omvärlden har mörknat och luften tunnas ut. Jag kan inte ha fel, ser inte längre suddigt genom tårfyllda ögon. Allting har klarnat och jag känner ömhet för skärpan. Jag är så uttömd på ord att det till och med blir svårt att skapa en sorgebild. Förut var det mitt sista vapen. Nu är det bara något som var.

Tårarna som inte finns men som borde varit späder jag ut med vin och cigaretter.

Måste bara förtydliga mig lite; Jag klandrar inte människorna som bor här för att de blivit som de är. Jag tror inte det är deras fel. Alltså jag vet att denna staden knullat allas hjärnor och det är inte nu som det blivit så. om man pratar med någon äldre med lite perspektiv på det hela (Tillexempel någon som bott här men lyckats ta sig härifrån ((Min pappa)) ) så fattar man att det inte var bättre förr. Ystad har tydligen genom tiderna varit staden som gud glömde. Sen att jag inte klandrar någon betyder inte att jag är förlåtande angående detta. Jag mår fortfarande illa på hela grejen. Äckligt. Jag bara väntar. Snart så!